”Haha, Michelle kom igen. Jag lovar, absolut lovar att den är inte så farlig.”

”Okej då, vi tar väll den.” var allt jag kunde svar, hur skulle jag någonsin kunna säga nej till honom? Han plutade med läpparna och gjorde hund ögon, vad skulle jag säga? Han gav mig en puss på kinden satte in filmen i DVD spelaren.

”Du är bäst! Och jag lovar att du kan hålla min hand under heeela filmen!” Bara jag var nära honom så gick jag väll med på det mesta. Om jag så skulle hoppa fallskärm så skulle det gå bra, bara jag hade honom med. Vi satte oss i hans säng och gosade ihop oss. Jag ryckte redan till vid förtexterna på den skräckfilm vi (han) hade valt. Jag kollade på nattygsbordet där fodralet låg och såg citat som; ”Om du pallar – se den” och ” extremt effektiv skräck” på framsidan. Vad hade jag gett mig in på egentligen! Jag makade mig upp ännu närmare honom och han la sin arm runt mig som just då fick mig att känna mig väldigt säker.

Men det blev inte så mycket av filmtittande, redan vid första scenen ryckte jag till och han vände sig då mot mig och gav mig en puss på pannan. De ledde sedan till lite flera kyssar under hela filmen medans vi pratade om allt mellan himmel och jord.

”Du Mich, hur kändes det när din pappa gick bort?” Han höll nu om mig och jag satt så nära inpå honom att jag nästan satt i hans knä. Frågan fick mig att tänka tillbaka på pappa men jag kunde numera göra det utan att låsa in mig på toaletten och börja gråta.

”Det var…” Hur skulle jag förklara det? Det var såklart hemskt, ledsamt och allt det men jag hade ändå ganska snabbt accepterat att det hade hänt. Visst ville jag inte acceptera att han var borta och jag grät mig ofta till sömns det första året. Men jag tror jag tog det ganska bra för att vara en förvirrad liten 11 – åring.

”Det var väll riktigt jobbigt antar jag. Det värsta var väll den första tiden efter som var jobbigast när alla skulle komma fram och säga att de var ledsna o.s.v. Jag visste liksom inte vad jag skulle svarar på det, och sen så kunde jag såklart inte tränga bort det som jag just då ville.”

Han drog sin hand igenom mitt hår och jag kände hur han nickade. Sen satt vi bara där tysta och någon gång så somnade vi väll…

Morgonen är den värsta tiden på dygnet. Skolmorgonar är ännu värre. Och det var precis en sådan nu.

Alla flyttkartonger stod huller om buller i mitt rum med alla kläder utspridda på golvet redan två dagar efter att vi kommit hit. Jag hade inte haft orken att plocka upp, vika och lägga in alla kläder i garderoben så igårkvällens panik hade jag slängt precis allt på golvet i hopp om att hitta något som skulle åtminstone se någorlunda snyggt ut.  Jag lyckades hitta ett par vita jeans som jag klippte av till jeansshorts och så en grå oversize t-shirt. I en låda framför mig såg jag något som blänkte till, perfekt, armband och ringar är precis vad jag behöver.

När jag kom ner för trappan så tittade på Jake och mamma upp på mig, Jake tittade snabbt bort mot mamma och de utbytte en blick, min brorsa och mamma utbyter en blick. Jag stannade upp och kollade på de båda två.

”Okej, vad händer?” Mamma kollade först lite oroligt på mig som för att säga någonting men Jake hann först.

”Mich, ända sedan vi bestämde oss för att flytta så har du inte sagt emot eller frågat någonting. Du vet inte ens varför vi flyttade hit! Undrar du inte hur vi hade råd med det här huset?” Det han sa var sant, jag hade inte ägnat en enda tanke åt flytten eller hur dyrt det här huset måste ha vart.

”Jag vet inte, antar väll haft jag har haft tankarna någon annanstans.” Sa jag och kollade ner i golvet.

”Gumman, jag vet att du har tänkt mycket på det som hände med Cody…” när hon sa hans namn så ryckte jag till. Det hade nästan vart som i någon gammal bok att man inte fick nämna hans namn, så det var första gången jag hörde det på länge. ”Men du måste ta dig upp ur denna grop och börja tänka på annat. Du kan inte bara snöa in dig i det som hände. Nu börjar du i en ny skola då kan du inte bara ta och skärma av dig från alla andra utan måste vara öppen.” Vad tror hon jag har försökt, bara att välja ut kläder till en ny skola igår var tufft nog. Jag måste ju få ta det här i min egna takt. När pappa hade dött så hade mamma vart ovanligt tyst i ett helt år.

”Varför har vi flyttat då? Hur har vi råd med det här? Varför ska jag börja på en ny skola?” Nu sken mamma upp som en sol och hon kom fram och tog mina händer.

”Jag har blivit högsta läkarchef inne på San Diego Hospital!” hon log mot mig och såg så lycklig ut att jag själv blev alldeles varm inombords. ”Och lönen är ju inte direkt liten om man säger så.” sa hon och blinkade till mig. Jag kollade på Jake som hade sin blick fast på mamma, man kunde se att han också riktigt glädjes över mammas lycka.

Jag kramade om mamma och gav henne en puss på kinden.

”Jag är så stolt över dig, jag visste att det skulle hända någon dag! Men jag skulle bli ännu stoltare om du fixade frukost!” Sa jag och gav mamma ännu en puss på kinden medans mina valpögon gjorde det mesta.

”Allt för dig darling.” sa hon och började dona med ingredienserna till pannkakor. Det hade jag fått varje måndagsmorgon så långt jag kan minnas.

”Det kommer ju gå bra för dig i skolan sis.” Sa Jake och kollade uppriktigt på mig. Efter mammas avslöjande så kunde jag inget annat än le och svara;

”Haha, tack vad då då?”

”Ja, du har ju inget problem med att fjäska.” sa han hoppade snabbt från sin stol när jag gjorde ett utfall att slå honom med min väska.

”Din lilla skit! Ja men du kommer väll sätta..”

”Michelle DiMantario du säger inte det som du sen kommer ångra och Jake, sätt dig och ät din frukost.” Både jag och Jake kollade på varandra, jag sänkte min hand som jag höll handväskan i och han satte sig ner på stolen igen. Då kom mamma framspringandes mot honom med ballongvispen,

”På honom Michelle!” Jag kunde inte annat göra än att skratta. Scenen som just nu spelades upp framför mig med Jake flyendes från mamma med sin ballongvisp var, skrattretande.

”Mamma, när ska vi ta och bli en normal familj?” ropade Jake medans han sicksackade mellan stolarna.

”Haha, när jorden går under, gubben lilla!” Sa mamma och var inte beredd när Jake vände sig om och höll upp händerna.

”Okej mamma, fred. Du vill väll inte att vi ska komma sent första dagen till skolan?”

”Okej, fred. Men då måste du diska ikväll!”

”Okej, bara för dig mamma!” Sa han med en tillgjord röst.

”Vem är fjäskaren nu då?” Jake kollade upp och gjorde en min mot mig medans han råkade hälla ut flingor över hela hans tröja.

”Shit, mamma har du en ren tröja till mig någonstans?” sa han medans han började springa mot tvättstugan.

”Aa, det ligger en…”

”Redan hittat en!” Han kom ut i köket med en ren tröja i ena handen. ”Jag åker lite tidigare, vill du ha skjuts så får du åka med.” Jag kollade uppgivet mot mamma.

”Ledsen, jag börjar denna dag med att bryta pannkakstraditionen för skippar helst den gula bussen.” Jag sprang uppför trappan till mitt rum och hämtade mina mörkbeiga pumps. När jag kom ner igen så hade mamma brett en macka var åt mig och Jake.

”Här, någonting måste ni ju få i er.” sa hon och höll fram mackorna. Jag tog en tugga, mm, min favorit. Jag hörde hur Jake tutade utifrån så jag satte på mig mina pumps och började springa mot dörren.

”Tack mamma, vi ses sen.”

”Ha det så bra gumman, puss!”

”Puss.” svarade jag tillbaka. När jag kom ner till bilen så satt Jake där, med bar överkropp.

”Jake, för guds skull sätt på dig tröjan!” Jag kastade hans tröja på honom och han började flexa med sina magmuskler.

”Vad då? Gillar du inte vad du ser?”

”Jake, du är min brorsa!”

”Jag kör på det också, fan allt går bra för mig.” sa han och skrattade.

”Jake du är så jävla grotesk!”  Ja, det här så här min familj ser ut.

Ja, här får ni ett lååångt kapitel. Men hoppas ni enjoyar det och lämmna gärna en kommentar.

ps. fler kommentarer kanske bidrar till ett kapitel ikväll"