När bilen åkte in på skolans parkering så vändes alla blickar mot oss. Jake parkerade graciöst mellan två bilar och stängde av motorn. Han la båda armarna på ratten och kollade på mig.

”Okej sis, är du redo nu då?” Jag nickade. Vi öppnade dörrarna och klev ut. Blickarna hade nu vänts bort men man hörde hur det viskades i varje grupp när vi närmade oss dem. Jag såg hur Jake redan hade fått några beundrare.

”Jake, klockan nio.” Han kollade snabbt i den riktningen för att se ett par utmanande klädda tjejer åma sig lite extra medans de kastade några blickar åt Jakes håll. Han böjde sig ner lite mot mig (han var ju trots allt två huvuden längre) och sa;

”Hur skulle jag klara mig utan dig?” Och stack iväg till tjejerna. ”Hej, jag heter Jake jag är ny ni kanske skulle kunna visa…” Nu fick jag väll ta och klara mig själv då. Jake verkade ju inte ha problem med att hitta nya ”kompisar”. Jag gick mot det jag gissade var entrén och var precis på väg att dra i dörren när jag såg skylten med ”tryck” på. Så jag tryckte upp dörren. Skolan var väll inte så mycket att skryta om, med sina ca 500 elever så var det ju inte en sådan stor skola. Fast väggarna var ovanligt fräscha och klotterfria för att vara en skola, de kanske hade en sträng policy mot sådant.

Medans jag banade min väg genom korridoren så försökte jag undvika alla blickar jag fick och ifall någon sa hej, svara hej med stadig röst.

Jag kom fram till skåp 263, kollade ner på min lapp där det stod skåp: 263 plus koden till låset.

”4 vänster, 5 höger, 9 vänster...”

”Du vet att det inte är så smart att säga koden högt va? Vem som helst skulle gladeligen gå igenom ditt skåp för att ta reda på vem du är.” Jag kollade sakta upp på killen som nu stod bredvid mig och fann mig själv kolla rakt upp i ett par mörkbruna ögon.  Jag lyckades få upp mitt skåp och skulle ta en trave böcker. ”Du är ju trots allt ny. Hey, låt mig hjälpa mig med…” mer hann han inte säga förs mina böcker åkte ner på golvet när jag skulle balansera dem väskan och min lapp med koden. Jag kände hur jag blev lite röd om kinderna, första dan och jag gör bort mig. Han satte sig ner och började hjälpa mig ta upp mina böcker. ”Ska du ha historia nu?” sa han och höll upp en av böckerna som jag tappat. De fem religionerna.

”Vänta lite, ska kolla” jag tog upp schemat ur min väska och kollade lite snabbt. ”Ja, historia i sal 316. Har du också historia?”

”Ja, men du ” han sänkte rösten, ”akta dig för läraren, riktigt pervo alltså. Och med de där korta shortsen,” Han blickade ner på mina shorts. ”så skulle jag veeerkligen inte tappa någonting på golvet.” Jag flinade lite.

”Vad då, skulle inte du hjälpa mig då?”

”Ha, vem har sagt att jag inte är ett pervo också!” Han blinkade med ena ögat och tog upp den sista boken från golvet.

”Jag får väll ta och hoppas att du inte är det” med betoning på inte. ”Och tack för hjälpen … Vad heter du?” Jag tog mina böcker och stängde mitt skåp.

”Aaron, Aaron Brokeburn.” sa han och höll fram handen. Jag tog hans hand och skakade den.

”Tack för hjälpen  Aaron, jag är Michelle DiMantario.”

”Det var så lite så. Men DiMantario, det låter inte riktigt amerikanskt? Har vi kanske en liten spanjor här eller något?” Han tittade frågandes på mig.

”Ledsen att behöva göra dig besviken men jag är bara 0,001 % portugis.”

”Jag visste väll att det gömde sig en liten portugis i dig!” Just när han sa det så ringde klockan och vi fick börja småspringa för att hinna i tid till lektionen. När vi väl kom in i klassrummet så lämnade Aaron mig med en klapp på ryggen och satte sig bredvid sin bänkkamrat. Jag gick fram till läraren och presenterade mig, noga med att hålla koll så att tröjan inte åkte ner och skapade värsta urringningen.

”Hej Michelle, jag är Mr Evans. Du kan ta och sätta dig där borta på den tomma platsen.” Sa han ganska abrupt och pekade på en tom plats bredvid en ganska så söt tjej. Jag gick fram och av ren artighet frågade jag först om det var ledigt. Hon svarade glatt att det var det och jag presenterade mig sedan.

”Michelle och jag antar väll att man har fasta platser här så jag är då din nya bänkkamrat till historian.”

”Sarah, och du är nyinflyttad va?” Hon log mot mig med sina stora bruna ögon.

”Ja, kom hit för två dagar sen så hela vårt hus är en ända stor röra!”

”Ajuste, när vi ändå pratar nu då kanske jag kan få reda på om alla rykten stämmer, om det är okej för dig?” Rykten? Nu blev jag nyfiken.

”No problemo, går det redan rykten om mig?”

”Haha, du vad förväntar du dig. Du hade inte behövt presentera dig jag visste redan vem du var. Men första då; är det sant att du flyttat in i den stora villan vid Gardenside turningpoint?” Jag nickade och hennes ögon spärrades upp så de blev om än ännu större. ”Wooaw, hej rika kompis. Nej men nästa då; bygger ni verkligen robotar i ert garage.” Att jag bara började skratta förklarade väll det mesta där… ”Sista då; ni flyttade väll inte hit för att din pojkvän dog? Det sprider väll alla bara för att de vill behålla…” innan hon hunnit säga klart meningen så såg hon mitt ansikte.  Jag kollade ner i golvet och mina ögon vart tårfyllda till bredden. Hon la en hand på min hand. ”Men shit! Förlåt insåg inte att det var sant. Fan hur dum får jag vara! Låt mig... Mr Evans jag måste gå till skolsystern och få en huvudvärkstablett är det okej ifall Michelle följer med?” Jag kollade lite förstulet upp och såg hur han nickade, Sarah drog mig upp ur stolen och drog mig ut ur klassrummet. ”Okej, nu går vi hem till mig så ska jag återgälda dig! Men du, säg något, jag bara babblar på.” Jag kollade upp på henne och log.

”Det är lugnt, och tack för att du inte sa att du var ledsen, alltså för att han dog. Jag vet inte vad jag ska säga när folk säger det.”

”Du jag vet hur det är, min eh mamma gick bort förra året. Cancer, men nu ska vi inte tänka på det. Vi går hem till mig och äter ben & jerrys!” Jag kollade lite oroligt mot klassrummet.

”Men, ehh vi har lektion.” Hon tog tag i min arm och började dra mig mot utgången.

”Äsch, det är lugnt Aaron tar hand om det.”

”Ehm, är det din pojkvän?” sa jag lite tvekande och mindes tillbaka hur han hade försökt flörta lite med mig vid mitt skåp.

”Haha, nej, gud nej. Vi är tvillingar! Det kan jag försäkra dig om. Men du får skynda dig så vi inte missar reprisen på Oprah!”

Här kommer kapitel 3.  Hoppas ni fann lite bra i detta händelselösa kapitel.

Godnatt, och imorgon kommer det nog inget kapitel förs framåt kvällen, kram!