”Michelle, kom vi ska åka nu” ropade mamma utifrån bilen. Jag satt i mitt lilla utrymme med dörren öppen. Mycket tid hade spenderats här sedan Cody gått bort, nu var det dags att ta farväl.

”Jag kommer!” ropade jag tillbaka, jag drog en hand längs väggen där inne och kröp sedan ut. Jag stod en stund och tittade på mitt lilla krypin, sedan gick jag ner och satte mig i bilen.

När bilen åkte iväg så ägnade jag en sista blick åt det huset där jag lämnade kvar alla minnen. Jag kunde så väl komma ihåg första gången jag och Cody träffades. Eller, vi hade ju träffats förut med våra gemensamma kompisar men aldrig umgåtts.

Regnet öste ner och smattrade mot fönsterrutan när jag kollade ut och åskan mullrade som bara den. Jag hade bara ett fåtal ljus tända, jag gillade mörkret. Men ibland lystes rummet upp av blixtarna som sedan följdes av det dånande mullret.

Pling plong, det var vår ringklocka som ringde. Vem kunde vara så korkad att man gav sig ut i det här vädret? Jag gick ner för trappan till nedervåningen och tvekade först lite, tänk om det var en yxmördare eller någon psyksjuk liten gubbe som rymt från mentalsjukhuset? Jag skakade snabbt av mig tankarna och intalade mig själv att detta inte var en rysare, eller jag hoppades i all fall det. Jag tryckte ner handtaget och öppnade dörren.  Jag blev först lite paff, vad gjorde han här? Vi har som mest sätts på luncherna när vi hamnat vi samma bord. Men han var riktigt söt när han stod där med vattnet rinnandes ner för håret och en besvärad min i ansiktet. Han verkade också bli lite paff över att det var jag som bodde här för han sa lite tvekande;

”Ehm, hej…” efter det så väntade jag ett tag på att han skulle säga något mer men hav verkade ha tappat talförmågan eller något.

”Hej,  ehm, vill du komma in? ” erbjöd jag lite försiktigt. Han såg lite lättad ut över att själv inte behöva fråga och gick in så jag kunde stänga dörren. Hans isblåa ögon kollade rakt in i mina och med en hand så rufsade han till det dygnsura håret.

”Tack så mycket. Hoppas jag inte stör?”

”Nejdå, jag satt ändå bara och lyssnade på musik.” Han kollade upp på mig och log lite.

”Jaha, får man fråga vad du lyssnar på?”  Vi behövde inte ens presentera oss…

”Mich, Mich, vakna nu.” hörde jag Jake säga, eller snarare tjata om och om igen. Bara för att så fortsatte jag  att blunda. ”Jag vet att du är vaken, så slå nu upp ögonen annars så häller jag den här blåbärs slushen på dig” sa han och sörplade lite på den slush han köpt på ett vägstopp vi gjorde.

”Du skulle bara våga.” sa jag med fortfarande stängda ögon.

”Annars…”

”Annars så vrider jag kuken av dig din korkade fan.” jag vände mig om med ett flin och kollade på honom. Det jag sa hade önskad effekt, han vart först lite chockad men återhämtade sig snabbt till sitt forna jag;

”Ouhg, lillsyrran är grov i mun! Jag har lärt dig väl!” Precis, korkad.

Jag hoppade ur bilen och kollade på vårt nya hem.

”Wow” var allt som kom ur mig.

”Jag vet, det är jävligt fint” svarade Jason på mitt lilla uttalande.  ”Man kan väll säga att vi uppgraderat oss!” sa han och började springa mot huset. Jag gick långsamt upp för uppfarten och kollade på huset. Huset som jag nu stod och kollade på befann sig i ett fint villa område. Tomten bestod av ett grönt och perfekt klippt gräs med körsbärs träd utspridda här och där. Huset sig själv var i två våningar och var vitmålat. Från de stora fönstren på framsidan så kunde jag se att mamma redan stod och donade där inne. Det här var väll en dröm som kom i uppfyllelse för henne.

När jag kom innanför dörren så var det första som slog mig doften, den var totalt annorlunda från vårt förra hus. Det luktade totalt annorlunda från vårt förra hus, nyare fräschare. Ändå så föredrog jag vårt förra hus lite ombonade och mysiga lukt.

”Åh, har du äntligen vaknat! Ditt rum är på övervåningen, flyttkillarna har redan lyft upp alla lådor. Det är bara att börja!” Hon såg så glad ut, hade inte sätt henne såhär sen pappa dog. Men det här var väll en ny start för henne, här skulle väll inte alla tycka synd om henne heller varje gång de såg henne. För mig skulle det ta ett tag innan en ny start skulle komma, jag får väll ta att göra det bästa av slutet på denna.

Mitt rum var stort, riktigt stort. Här skulle jag få plats med mycket. Alla flickors dröm var väll ett stort rum att få inreda precis som hon ville, det var precis vad jag hade fått ändå så kunde jag inte glädjas av det. Jag började smått inse vad jag lämnat bakom mig, alla minnen vi hade i vårt gamla hus. Jag, mamma, Jack och pappa. Jag och Cody. Vad har jag gett mig in på? Jag har inte ens haft tid att bearbeta sorgen, om jag någonsin skulle klara av att göra det. Jag satte mig ner i ett hörn på golvet. Det tog inte lång tid förs den första tåren rann nerför min kind. Jag kollade ner på mitt armband som jag nuförtiden alltid bar på min arm. 4 veckor, 28 dagar, så länge har jag varit utan dig Cody.

Vad tycks?

Kommentera gärna, bidrar bla till bättre uppdatering! ;)