Utrymmet var inte större än att jag precis skulle få plats i det. Det var första gången på flera år som jag var här, när jag var mindre kom jag ofta hit. Då var det inte för att komma bort från allt utan bara av ren och skär nyfikenhet, ni vet den nyfikenheten man oftast hade när man var liten.

Nu var jag här för att hela mitt liv hade splittrats i tusen små, små bitar, redan när jag såg det tomma ansiktsuttrycket hos mamma så visste jag att något hemskt hade hänt. Det var samma ansiktsuttryck som hon hade den dagen när pappa dog.

Jag kom hem från skolan, en fredag, överlycklig över att pappa skulle komma hem efter ett långt jobbuppdrag i Syd Afrika. Det var fredag och jag hjälpte mamma skära tomater, skala morötterna och röra om i grytan. Sen ringer telefonen och medans jag rör om köttfärsen så har mamma snabbt telefonen vi örat. Vad som hände sen är bara blurrigt för mig. Mammas ansikte blir totalblankt, hon sjunker ner på golvet och börjar hulka, fortfarande med telefonen i ena handen.

”Hallå?” viskade jag fram lite försiktigt i telefonen.

”Jag är så ledsen Michelle, så ledsen.” Det var George, pappas jobbarkompis.

Och nu spelades scenariot upp än en gång, med ett par andra personer, men fortfarande med mig som huvudperson.

”Jag är så ledsen Michelle, det är” hon kom av sig och en tår rann ner för hennes kind, ” det är Cody. Någonting riktigt hemskt har hänt.” Sa hon och kom sedan fram till mig för en omfamning. Men jag backade undan.

”Nej, nej, nej. Mamma vad är det du säger nu?” det började i en viskning men till slutet så höjde jag rösten.

”Gumman, de kunde inte göra något. Cody, han har det bra nu.” Sa hon och kollade mig medlidsamt i ögonen.

”Är, är han ” det tog mig alla mina krafter att säga ordet, ”död? Mamma, är. han. död? Är Cody död?” Medan jag ställde frågan om och om igen så bara nickade mamma och omfamnade mig medans jag brast ut i gråt. Mammas tårar rann lika mycket som mina men hon stod där med armarna runt mig och smekte med handen mitt hår och viskade att allt skulle bli okej.

Och nu sitter jag här uppe, i detta lilla utrymme skulle det väll inte ta lång tid förs jag drunknade i mina egna tårar. Men vad gör det? Jag kollade ner på rosen på min arm, en vecka, sju dagar sedan vi firade vår ettårsdag. De 372 bästa dagarna av mitt liv. Nu kommer ingenting bli sig likt.

Förlåt för ganska korta kapitel nu i början men det är bara för att ni sanbbt ska kunna veta vad den handlar om. Det är tråkigt om första kapitlet är liksom 5 st a4 och man bara vills e ifall den är bra :/

Men Del 2 kommer troligen ikväll, annars så lovar jag att den kommer imorogn om jag inte blir träffad av meteorit elelr så! Ha det bra, puss