Fortfarande sjuuk


Ja, jag ligger här hemma och orkarinte göra någonting, har troligast körtelfeber. Orkar inte ens läsa in favorit fanfic RW av Jasmine längre :P Ligger typ tusen kapitel efter i hennes uppdatering.

Men ska iaf till vårdcentralen om en timma och ta blodprover och så... Men ni får läsa alla bra anfics och sådant så länge medans ni väntar på min för jag orkar aldrig göra någonting.

Så ha det bra!

Sjuuuuk


Förlåt för att jag inte gjort några inlägg, men jag mår förjävligt. Ja, så det blir nog ett tag tills nästa...
lägg till mig på bloglovin' så kan ni ju hålla koll när jag uppdaterar :D

Kapitel 4

”Hejdå, jag åker nu!” Ropade jag in i huset och satte på mig mina skor. Jake backade sakta ut ur köket och kollade frågandes på mig.

”Ska du ta den gula bussen? Du pratar ju hela tiden om hur mycket du avskyr den!”

”Sarah skjutsar mig, hejdå.” Jag gjorde en slängkyss i riktning mot Jake som han ivrigt viftade bort. ”Älskar dig med Jake!” Jag sprang ut till Sarah och Aaron som satt och väntade i bilen. När jag kom närmare såg jag att det satt någon mer i bilen. Framsätet var ledigt så jag satte mig bredvid Sarah som körde.

”Hej allihopa, hej jag heter Michelle.” Jag sträckte ut handen mot tjejen som satt i baksätet och såg att hon var nästan en kopia av Sarah. Eller det var nog Sarah som var en kopia av henne, ifall jag fick gissa så var detta hennes onämnda storasyster.

 

”Hej, Gwyneth.”

Hon tog min hand och skakade den samtidigt som hon hade ett stort leende på läpparna. ”Och jag hoppas det är okej att ni lämnar av mig på mitt jobb innan, min bil har gått sönder så lillsyrran får skjutsa mig.” Hon kastade en blick på Sarah.

”Mm, och det är inte direkt lite jag får skjutsa dig. Och hur länge har din bil stått i garaget efter den gick sönder? 2-3 månader? Något sådant va? Jag antar väll att den fixar sig själv där.” sa Sarah med extra sarkastisk röst.

”Ha-ha. Du vet att jag inte har pengar till verkstad!”

”Men låna av mamma och pappa då!” Hon slog ut med armarna men märkte nog ganska snabbt vilket misstag det var och satte snabbt tillbaka dem på ratten.

”Men jag inte låna av mamma och pappa. Du kanske kan få…” Aaron som suttit tyst hela tiden och kollat ut genom fönstret satte sin hand över Gwyneths mun.

”Snälla, snälla, snälla kan jag inte jag få en ända dag utan att ni tjatar om din bil! Dessutom så kanske det är lite tråkigt för Michelle att lyssna på allt ni har att säga om din dumma bil!” Han gav mig en blick som att säga förlåt för sitt utbrott och fortsatte kolla ut genom vindrutan. Efter några sekunders tystnad så var vi framme vid Gwyneths jobb. Hon jobbade som kassörska på Lucky Movie Night, ett filmuthyrnings ställe.

”Hejdå, och förlåt för vår lilla dispyt förut.” Hon hoppade ur och stängde bildörren.

”Michelle, jag är ledsen. Men vi går inte alltid ihop jag och min syster.” Hon kollade på mig med händerna på ratten.

”Är du allvarlig? Jag och min brorsa bråkar heeela tiden. Så det är lugnt.” Hon gjorde en lättnads suck och började köra.

 

När vi var framme vid skolan så hoppade vi ur bilen, Aaron sprang till killen som var hans bänkkamrat igår. Jag tog tillfället i akt och frågade ut Sarah.

”För det första har du inte sagt att du har en syster, vart var hon igår när vi var hemma hos dig? Och för det andra, vad är det med Aaron?” Det sista viskade jag så att jag var säker på att Aaron inte skulle höra.

”Eeh, Aaron är okej. Ibland blir han lite nere bara. Det brukar hända sisådär en gång i månaden.” Hon ryckte på axlarna och kollade på Aaron. ”Vi försökte fråga honom i början vad som hände, men han gav inga svar. Så vi har gett upp.” Hon vände tillbaka blicken till mig och suckade uppgivet. ”Men han är som valigt dagen efter.”

”Okej”, det var lite konstigt. Vad kan få en person deppig en gång i månaden? Jag släppte det ämnet och gick in på min första fråga igen. ”Men du, varför hade du inte sagt att du har en syster?” Nu sken hon upp och började skratta.

”Ha, Gwyneth? Hon är inte så mycket att berätta om. Hon är nästan aldrig hemma och tar snålskjuts av mig varje morgon. ”

”Okej, men vad har du för lektion nu då?” Hon kollade ner på sitt schema.

”Hmm, Algebra, du?” Hon kollade upp på mig med nyfikna ögon, jag suckade.

”Historia…”

”Aww, men vi ses på rasten. Men måste gå nu Mrs Hathrowe ger en lätt kvarsittning ifall man kommer sent. Lägg det på minnet.”

”Ska bli.” Svarade jag och vi kramade varandra hejdå. När hon hade gått så vände jag mig om och kollade på Aaron, just då kollade han på mig och jag vände snabbt bort blicken och kände hur jag blev lite röd om kinderna. Jag började gå mot entrén vidare till mitt skåp.

 

Historia lektionen var väll som en lektion, tråkig. Och min bänkkamrat blev en kille som kollade på mig som om jag var från mars. När vi hade tystläsning så kom jag på honom med att peta på mig, han petade på mig.

”Hej där! Hur var historian?” Sarah såg ut som en levande sol, om man kan säga så.

”Den var bra, bara en liten skum bänkkamrat. Och varför är du så glad?”

”Åååh, inget.”

”Du, det är inte inget, berätta nu!” Hon kollade på mig och drog sedan in mig på toaletten.

”Drew Simmons pratade med mig jättemycket på algebra lektionen!”

”Brukar han inte det?” Jag såg frågandes på henne och hon såg på mig som om jag inte fattade någonting, och det gjorde jag inte visserligen.

”Neej, han kanske säger hej och frågar om lite tal, men han brukar liksom inte prata med mig!”

”Haha, kul för dig. Ledsen att släcka din lilla sol men vi har lektion och jag vill inte komma sent.” Att jag nämnde ordet lektion verkade inte få henne nedstämd utan hon kvittrade hejdå och började springa till sitt skåp som låg på andra sidan skolan.

När jag vände mig om så såg jag honom, det blonda håret, den muskulösa ryggtavlan.

Cody.”

 



 

Förlåt för den låånga väntan men här är kapitel 4, när nästa kapitel kommer vet jag inte...

Vi får hoppas imorogon ;)


Victoria Justice som Michelle DiMantario

Jag har haft lite svårt att bestämma mig för vem som ska gestalta Michelle i min berättelse. Sarah , Michelles nya kompis spelas utav Sarah Hyland från tex Modern Family.
Har alltid tänkt mig Michelle som ljushårig, därav bilderna med en ljushårig tjej. Men hittade denna tjej och tycker hon passar perfekt! :D
Men har nu bestämt mig för att Victoria Justice från bla Zoey 101 ska gestalta Michelle.


Kapitel 4 kommer ikväll! :D





Och detta är INTE en One Direction novell!
Haha, jag gjorde bara det 1D inläggt för att jag gillar dem, och hoppas på att de kommer till sverige :P

Svar på kommentar;

Ehm, tack för att du tycker det är en bra blogg. Men det är inte en One Direction blogg... hehe

Men hoppas du fortsätter läsa ändå.

 


Till alla läsare!

 

Fick lite förhinder idag i form av  sena föräldrar till barnen jag var barnvakt åt så det blir inget kapitel ikväll :( . Men kanske blir något inatt? :)

Ska försöka klara av att skriva två kapitel inatt som ni kan få imorgon. Ha det bra, puss.


Kapitel 3 - A new friend

När bilen åkte in på skolans parkering så vändes alla blickar mot oss. Jake parkerade graciöst mellan två bilar och stängde av motorn. Han la båda armarna på ratten och kollade på mig.

”Okej sis, är du redo nu då?” Jag nickade. Vi öppnade dörrarna och klev ut. Blickarna hade nu vänts bort men man hörde hur det viskades i varje grupp när vi närmade oss dem. Jag såg hur Jake redan hade fått några beundrare.

”Jake, klockan nio.” Han kollade snabbt i den riktningen för att se ett par utmanande klädda tjejer åma sig lite extra medans de kastade några blickar åt Jakes håll. Han böjde sig ner lite mot mig (han var ju trots allt två huvuden längre) och sa;

”Hur skulle jag klara mig utan dig?” Och stack iväg till tjejerna. ”Hej, jag heter Jake jag är ny ni kanske skulle kunna visa…” Nu fick jag väll ta och klara mig själv då. Jake verkade ju inte ha problem med att hitta nya ”kompisar”. Jag gick mot det jag gissade var entrén och var precis på väg att dra i dörren när jag såg skylten med ”tryck” på. Så jag tryckte upp dörren. Skolan var väll inte så mycket att skryta om, med sina ca 500 elever så var det ju inte en sådan stor skola. Fast väggarna var ovanligt fräscha och klotterfria för att vara en skola, de kanske hade en sträng policy mot sådant.

Medans jag banade min väg genom korridoren så försökte jag undvika alla blickar jag fick och ifall någon sa hej, svara hej med stadig röst.

Jag kom fram till skåp 263, kollade ner på min lapp där det stod skåp: 263 plus koden till låset.

”4 vänster, 5 höger, 9 vänster...”

”Du vet att det inte är så smart att säga koden högt va? Vem som helst skulle gladeligen gå igenom ditt skåp för att ta reda på vem du är.” Jag kollade sakta upp på killen som nu stod bredvid mig och fann mig själv kolla rakt upp i ett par mörkbruna ögon.  Jag lyckades få upp mitt skåp och skulle ta en trave böcker. ”Du är ju trots allt ny. Hey, låt mig hjälpa mig med…” mer hann han inte säga förs mina böcker åkte ner på golvet när jag skulle balansera dem väskan och min lapp med koden. Jag kände hur jag blev lite röd om kinderna, första dan och jag gör bort mig. Han satte sig ner och började hjälpa mig ta upp mina böcker. ”Ska du ha historia nu?” sa han och höll upp en av böckerna som jag tappat. De fem religionerna.

”Vänta lite, ska kolla” jag tog upp schemat ur min väska och kollade lite snabbt. ”Ja, historia i sal 316. Har du också historia?”

”Ja, men du ” han sänkte rösten, ”akta dig för läraren, riktigt pervo alltså. Och med de där korta shortsen,” Han blickade ner på mina shorts. ”så skulle jag veeerkligen inte tappa någonting på golvet.” Jag flinade lite.

”Vad då, skulle inte du hjälpa mig då?”

”Ha, vem har sagt att jag inte är ett pervo också!” Han blinkade med ena ögat och tog upp den sista boken från golvet.

”Jag får väll ta och hoppas att du inte är det” med betoning på inte. ”Och tack för hjälpen … Vad heter du?” Jag tog mina böcker och stängde mitt skåp.

”Aaron, Aaron Brokeburn.” sa han och höll fram handen. Jag tog hans hand och skakade den.

”Tack för hjälpen  Aaron, jag är Michelle DiMantario.”

”Det var så lite så. Men DiMantario, det låter inte riktigt amerikanskt? Har vi kanske en liten spanjor här eller något?” Han tittade frågandes på mig.

”Ledsen att behöva göra dig besviken men jag är bara 0,001 % portugis.”

”Jag visste väll att det gömde sig en liten portugis i dig!” Just när han sa det så ringde klockan och vi fick börja småspringa för att hinna i tid till lektionen. När vi väl kom in i klassrummet så lämnade Aaron mig med en klapp på ryggen och satte sig bredvid sin bänkkamrat. Jag gick fram till läraren och presenterade mig, noga med att hålla koll så att tröjan inte åkte ner och skapade värsta urringningen.

”Hej Michelle, jag är Mr Evans. Du kan ta och sätta dig där borta på den tomma platsen.” Sa han ganska abrupt och pekade på en tom plats bredvid en ganska så söt tjej. Jag gick fram och av ren artighet frågade jag först om det var ledigt. Hon svarade glatt att det var det och jag presenterade mig sedan.

”Michelle och jag antar väll att man har fasta platser här så jag är då din nya bänkkamrat till historian.”

”Sarah, och du är nyinflyttad va?” Hon log mot mig med sina stora bruna ögon.

”Ja, kom hit för två dagar sen så hela vårt hus är en ända stor röra!”

”Ajuste, när vi ändå pratar nu då kanske jag kan få reda på om alla rykten stämmer, om det är okej för dig?” Rykten? Nu blev jag nyfiken.

”No problemo, går det redan rykten om mig?”

”Haha, du vad förväntar du dig. Du hade inte behövt presentera dig jag visste redan vem du var. Men första då; är det sant att du flyttat in i den stora villan vid Gardenside turningpoint?” Jag nickade och hennes ögon spärrades upp så de blev om än ännu större. ”Wooaw, hej rika kompis. Nej men nästa då; bygger ni verkligen robotar i ert garage.” Att jag bara började skratta förklarade väll det mesta där… ”Sista då; ni flyttade väll inte hit för att din pojkvän dog? Det sprider väll alla bara för att de vill behålla…” innan hon hunnit säga klart meningen så såg hon mitt ansikte.  Jag kollade ner i golvet och mina ögon vart tårfyllda till bredden. Hon la en hand på min hand. ”Men shit! Förlåt insåg inte att det var sant. Fan hur dum får jag vara! Låt mig... Mr Evans jag måste gå till skolsystern och få en huvudvärkstablett är det okej ifall Michelle följer med?” Jag kollade lite förstulet upp och såg hur han nickade, Sarah drog mig upp ur stolen och drog mig ut ur klassrummet. ”Okej, nu går vi hem till mig så ska jag återgälda dig! Men du, säg något, jag bara babblar på.” Jag kollade upp på henne och log.

”Det är lugnt, och tack för att du inte sa att du var ledsen, alltså för att han dog. Jag vet inte vad jag ska säga när folk säger det.”

”Du jag vet hur det är, min eh mamma gick bort förra året. Cancer, men nu ska vi inte tänka på det. Vi går hem till mig och äter ben & jerrys!” Jag kollade lite oroligt mot klassrummet.

”Men, ehh vi har lektion.” Hon tog tag i min arm och började dra mig mot utgången.

”Äsch, det är lugnt Aaron tar hand om det.”

”Ehm, är det din pojkvän?” sa jag lite tvekande och mindes tillbaka hur han hade försökt flörta lite med mig vid mitt skåp.

”Haha, nej, gud nej. Vi är tvillingar! Det kan jag försäkra dig om. Men du får skynda dig så vi inte missar reprisen på Oprah!”

 


Här kommer kapitel 3.  Hoppas ni fann lite bra i detta händelselösa kapitel.

Godnatt, och imorgon kommer det nog inget kapitel förs framåt kvällen, kram!

 

 

 

 


Kapitel 2


”Haha, Michelle kom igen. Jag lovar, absolut lovar att den är inte så farlig.”

”Okej då, vi tar väll den.” var allt jag kunde svar, hur skulle jag någonsin kunna säga nej till honom? Han plutade med läpparna och gjorde hund ögon, vad skulle jag säga? Han gav mig en puss på kinden satte in filmen i DVD spelaren.

”Du är bäst! Och jag lovar att du kan hålla min hand under heeela filmen!” Bara jag var nära honom så gick jag väll med på det mesta. Om jag så skulle hoppa fallskärm så skulle det gå bra, bara jag hade honom med. Vi satte oss i hans säng och gosade ihop oss. Jag ryckte redan till vid förtexterna på den skräckfilm vi (han) hade valt. Jag kollade på nattygsbordet där fodralet låg och såg citat som; ”Om du pallar – se den” och ” extremt effektiv skräck” på framsidan. Vad hade jag gett mig in på egentligen! Jag makade mig upp ännu närmare honom och han la sin arm runt mig som just då fick mig att känna mig väldigt säker.

Men det blev inte så mycket av filmtittande, redan vid första scenen ryckte jag till och han vände sig då mot mig och gav mig en puss på pannan. De ledde sedan till lite flera kyssar under hela filmen medans vi pratade om allt mellan himmel och jord.

”Du Mich, hur kändes det när din pappa gick bort?” Han höll nu om mig och jag satt så nära inpå honom att jag nästan satt i hans knä. Frågan fick mig att tänka tillbaka på pappa men jag kunde numera göra det utan att låsa in mig på toaletten och börja gråta.

”Det var…” Hur skulle jag förklara det? Det var såklart hemskt, ledsamt och allt det men jag hade ändå ganska snabbt accepterat att det hade hänt. Visst ville jag inte acceptera att han var borta och jag grät mig ofta till sömns det första året. Men jag tror jag tog det ganska bra för att vara en förvirrad liten 11 – åring.

”Det var väll riktigt jobbigt antar jag. Det värsta var väll den första tiden efter som var jobbigast när alla skulle komma fram och säga att de var ledsna o.s.v. Jag visste liksom inte vad jag skulle svarar på det, och sen så kunde jag såklart inte tränga bort det som jag just då ville.”

Han drog sin hand igenom mitt hår och jag kände hur han nickade. Sen satt vi bara där tysta och någon gång så somnade vi väll…


Morgonen är den värsta tiden på dygnet. Skolmorgonar är ännu värre. Och det var precis en sådan nu.

Alla flyttkartonger stod huller om buller i mitt rum med alla kläder utspridda på golvet redan två dagar efter att vi kommit hit. Jag hade inte haft orken att plocka upp, vika och lägga in alla kläder i garderoben så igårkvällens panik hade jag slängt precis allt på golvet i hopp om att hitta något som skulle åtminstone se någorlunda snyggt ut.  Jag lyckades hitta ett par vita jeans som jag klippte av till jeansshorts och så en grå oversize t-shirt. I en låda framför mig såg jag något som blänkte till, perfekt, armband och ringar är precis vad jag behöver.

 

När jag kom ner för trappan så tittade på Jake och mamma upp på mig, Jake tittade snabbt bort mot mamma och de utbytte en blick, min brorsa och mamma utbyter en blick. Jag stannade upp och kollade på de båda två.

”Okej, vad händer?” Mamma kollade först lite oroligt på mig som för att säga någonting men Jake hann först.

”Mich, ända sedan vi bestämde oss för att flytta så har du inte sagt emot eller frågat någonting. Du vet inte ens varför vi flyttade hit! Undrar du inte hur vi hade råd med det här huset?” Det han sa var sant, jag hade inte ägnat en enda tanke åt flytten eller hur dyrt det här huset måste ha vart.

”Jag vet inte, antar väll haft jag har haft tankarna någon annanstans.” Sa jag och kollade ner i golvet.

”Gumman, jag vet att du har tänkt mycket på det som hände med Cody…” när hon sa hans namn så ryckte jag till. Det hade nästan vart som i någon gammal bok att man inte fick nämna hans namn, så det var första gången jag hörde det på länge. ”Men du måste ta dig upp ur denna grop och börja tänka på annat. Du kan inte bara snöa in dig i det som hände. Nu börjar du i en ny skola då kan du inte bara ta och skärma av dig från alla andra utan måste vara öppen.” Vad tror hon jag har försökt, bara att välja ut kläder till en ny skola igår var tufft nog. Jag måste ju få ta det här i min egna takt. När pappa hade dött så hade mamma vart ovanligt tyst i ett helt år.

”Varför har vi flyttat då? Hur har vi råd med det här? Varför ska jag börja på en ny skola?” Nu sken mamma upp som en sol och hon kom fram och tog mina händer.

”Jag har blivit högsta läkarchef inne på San Diego Hospital!” hon log mot mig och såg så lycklig ut att jag själv blev alldeles varm inombords. ”Och lönen är ju inte direkt liten om man säger så.” sa hon och blinkade till mig. Jag kollade på Jake som hade sin blick fast på mamma, man kunde se att han också riktigt glädjes över mammas lycka.

Jag kramade om mamma och gav henne en puss på kinden.

”Jag är så stolt över dig, jag visste att det skulle hända någon dag! Men jag skulle bli ännu stoltare om du fixade frukost!” Sa jag och gav mamma ännu en puss på kinden medans mina valpögon gjorde det mesta.

”Allt för dig darling.” sa hon och började dona med ingredienserna till pannkakor. Det hade jag fått varje måndagsmorgon så långt jag kan minnas.

”Det kommer ju gå bra för dig i skolan sis.” Sa Jake och kollade uppriktigt på mig. Efter mammas avslöjande så kunde jag inget annat än le och svara;

”Haha, tack vad då då?”

”Ja, du har ju inget problem med att fjäska.” sa han hoppade snabbt från sin stol när jag gjorde ett utfall att slå honom med min väska.

”Din lilla skit! Ja men du kommer väll sätta..”

”Michelle DiMantario du säger inte det som du sen kommer ångra och Jake, sätt dig och ät din frukost.” Både jag och Jake kollade på varandra, jag sänkte min hand som jag höll handväskan i och han satte sig ner på stolen igen. Då kom mamma framspringandes mot honom med ballongvispen,

”På honom Michelle!” Jag kunde inte annat göra än att skratta. Scenen som just nu spelades upp framför mig med Jake flyendes från mamma med sin ballongvisp var, skrattretande.

”Mamma, när ska vi ta och bli en normal familj?” ropade Jake medans han sicksackade mellan stolarna.

”Haha, när jorden går under, gubben lilla!” Sa mamma och var inte beredd när Jake vände sig om och höll upp händerna.

”Okej mamma, fred. Du vill väll inte att vi ska komma sent första dagen till skolan?”

”Okej, fred. Men då måste du diska ikväll!”

”Okej, bara för dig mamma!” Sa han med en tillgjord röst.

”Vem är fjäskaren nu då?” Jake kollade upp och gjorde en min mot mig medans han råkade hälla ut flingor över hela hans tröja.

”Shit, mamma har du en ren tröja till mig någonstans?” sa han medans han började springa mot tvättstugan.

”Aa, det ligger en…”

”Redan hittat en!” Han kom ut i köket med en ren tröja i ena handen. ”Jag åker lite tidigare, vill du ha skjuts så får du åka med.” Jag kollade uppgivet mot mamma.

”Ledsen, jag börjar denna dag med att bryta pannkakstraditionen för skippar helst den gula bussen.” Jag sprang uppför trappan till mitt rum och hämtade mina mörkbeiga pumps. När jag kom ner igen så hade mamma brett en macka var åt mig och Jake.

 

”Här, någonting måste ni ju få i er.” sa hon och höll fram mackorna. Jag tog en tugga, mm, min favorit. Jag hörde hur Jake tutade utifrån så jag satte på mig mina pumps och började springa mot dörren.

”Tack mamma, vi ses sen.”

”Ha det så bra gumman, puss!”

”Puss.” svarade jag tillbaka. När jag kom ner till bilen så satt Jake där, med bar överkropp.

”Jake, för guds skull sätt på dig tröjan!” Jag kastade hans tröja på honom och han började flexa med sina magmuskler.

”Vad då? Gillar du inte vad du ser?”

”Jake, du är min brorsa!”

”Jag kör på det också, fan allt går bra för mig.” sa han och skrattade.

”Jake du är så jävla grotesk!”  Ja, det här så här min familj ser ut.

 


Ja, här får ni ett lååångt kapitel. Men hoppas ni enjoyar det och lämmna gärna en kommentar.

ps. fler kommentarer kanske bidrar till ett kapitel ikväll"


Svar på kommentar

 

Hej Nilla, tack för att du tror att det kommer gå bra! :)

Och riktigt usel uppdatering tycker jag inte att det är men den ska såklart förbättras. Imorrn (idag!) lovar jag ett ( vem vet kanske två) kapitel.

Sååå, där hade du ditt svar! ;)


Första Besöks Rekordet

 

Yay, that makes me happy! :D


Q & A -Vart bor hon?

Framför allt, tack!

Och, ja, det framgår ju inte så bra, haha. Det står i menyn till vänster i handlingen att hon flyttar till San Diego, Californien men det har aldrig framkommit vart hon bott. Bara att det är på västra sidan av USA.

Men hon bodde alltså i Atlanta, Georgia. Så sådan stor skillnad var det ju inte i klimatet och så.

Så nej hon bor inte i Sverige utan i USA :)

Kram


Kapitel 1 - Del 2

”Michelle, kom vi ska åka nu” ropade mamma utifrån bilen. Jag satt i mitt lilla utrymme med dörren öppen. Mycket tid hade spenderats här sedan Cody gått bort, nu var det dags att ta farväl.

”Jag kommer!” ropade jag tillbaka, jag drog en hand längs väggen där inne och kröp sedan ut. Jag stod en stund och tittade på mitt lilla krypin, sedan gick jag ner och satte mig i bilen.

När bilen åkte iväg så ägnade jag en sista blick åt det huset där jag lämnade kvar alla minnen. Jag kunde så väl komma ihåg första gången jag och Cody träffades. Eller, vi hade ju träffats förut med våra gemensamma kompisar men aldrig umgåtts.


Regnet öste ner och smattrade mot fönsterrutan när jag kollade ut och åskan mullrade som bara den. Jag hade bara ett fåtal ljus tända, jag gillade mörkret. Men ibland lystes rummet upp av blixtarna som sedan följdes av det dånande mullret.

Pling plong, det var vår ringklocka som ringde. Vem kunde vara så korkad att man gav sig ut i det här vädret? Jag gick ner för trappan till nedervåningen och tvekade först lite, tänk om det var en yxmördare eller någon psyksjuk liten gubbe som rymt från mentalsjukhuset? Jag skakade snabbt av mig tankarna och intalade mig själv att detta inte var en rysare, eller jag hoppades i all fall det. Jag tryckte ner handtaget och öppnade dörren.  Jag blev först lite paff, vad gjorde han här? Vi har som mest sätts på luncherna när vi hamnat vi samma bord. Men han var riktigt söt när han stod där med vattnet rinnandes ner för håret och en besvärad min i ansiktet. Han verkade också bli lite paff över att det var jag som bodde här för han sa lite tvekande;

”Ehm, hej…” efter det så väntade jag ett tag på att han skulle säga något mer men hav verkade ha tappat talförmågan eller något.

”Hej,  ehm, vill du komma in? ” erbjöd jag lite försiktigt. Han såg lite lättad ut över att själv inte behöva fråga och gick in så jag kunde stänga dörren. Hans isblåa ögon kollade rakt in i mina och med en hand så rufsade han till det dygnsura håret.

”Tack så mycket. Hoppas jag inte stör?”

”Nejdå, jag satt ändå bara och lyssnade på musik.” Han kollade upp på mig och log lite.

”Jaha, får man fråga vad du lyssnar på?”  Vi behövde inte ens presentera oss…


”Mich, Mich, vakna nu.” hörde jag Jake säga, eller snarare tjata om och om igen. Bara för att så fortsatte jag  att blunda. ”Jag vet att du är vaken, så slå nu upp ögonen annars så häller jag den här blåbärs slushen på dig” sa han och sörplade lite på den slush han köpt på ett vägstopp vi gjorde.

”Du skulle bara våga.” sa jag med fortfarande stängda ögon.

”Annars…”

”Annars så vrider jag kuken av dig din korkade fan.” jag vände mig om med ett flin och kollade på honom. Det jag sa hade önskad effekt, han vart först lite chockad men återhämtade sig snabbt till sitt forna jag;

”Ouhg, lillsyrran är grov i mun! Jag har lärt dig väl!” Precis, korkad.

Jag hoppade ur bilen och kollade på vårt nya hem.

”Wow” var allt som kom ur mig.

”Jag vet, det är jävligt fint” svarade Jason på mitt lilla uttalande.  ”Man kan väll säga att vi uppgraderat oss!” sa han och började springa mot huset. Jag gick långsamt upp för uppfarten och kollade på huset. Huset som jag nu stod och kollade på befann sig i ett fint villa område. Tomten bestod av ett grönt och perfekt klippt gräs med körsbärs träd utspridda här och där. Huset sig själv var i två våningar och var vitmålat. Från de stora fönstren på framsidan så kunde jag se att mamma redan stod och donade där inne. Det här var väll en dröm som kom i uppfyllelse för henne.

När jag kom innanför dörren så var det första som slog mig doften, den var totalt annorlunda från vårt förra hus. Det luktade totalt annorlunda från vårt förra hus, nyare fräschare. Ändå så föredrog jag vårt förra hus lite ombonade och mysiga lukt.

”Åh, har du äntligen vaknat! Ditt rum är på övervåningen, flyttkillarna har redan lyft upp alla lådor. Det är bara att börja!” Hon såg så glad ut, hade inte sätt henne såhär sen pappa dog. Men det här var väll en ny start för henne, här skulle väll inte alla tycka synd om henne heller varje gång de såg henne. För mig skulle det ta ett tag innan en ny start skulle komma, jag får väll ta att göra det bästa av slutet på denna.

 

Mitt rum var stort, riktigt stort. Här skulle jag få plats med mycket. Alla flickors dröm var väll ett stort rum att få inreda precis som hon ville, det var precis vad jag hade fått ändå så kunde jag inte glädjas av det. Jag började smått inse vad jag lämnat bakom mig, alla minnen vi hade i vårt gamla hus. Jag, mamma, Jack och pappa. Jag och Cody. Vad har jag gett mig in på? Jag har inte ens haft tid att bearbeta sorgen, om jag någonsin skulle klara av att göra det. Jag satte mig ner i ett hörn på golvet. Det tog inte lång tid förs den första tåren rann nerför min kind. Jag kollade ner på mitt armband som jag nuförtiden alltid bar på min arm. 4 veckor, 28 dagar, så länge har jag varit utan dig Cody.


Vad tycks?

Kommentera gärna, bidrar bla till bättre uppdatering! ;)


1D to SWEDEN!



Viktigt att ni kollar på klippet ifall ni vill att 1D kommer till Sverige!! Gå också in här för att se alla utmaningar!



Och kolla in på bloggen ikväll för då kommer den andra delan på MWH att komma upp!

Kapitel 1 - Del 1

Utrymmet var inte större än att jag precis skulle få plats i det. Det var första gången på flera år som jag var här, när jag var mindre kom jag ofta hit. Då var det inte för att komma bort från allt utan bara av ren och skär nyfikenhet, ni vet den nyfikenheten man oftast hade när man var liten.

Nu var jag här för att hela mitt liv hade splittrats i tusen små, små bitar, redan när jag såg det tomma ansiktsuttrycket hos mamma så visste jag att något hemskt hade hänt. Det var samma ansiktsuttryck som hon hade den dagen när pappa dog.

Jag kom hem från skolan, en fredag, överlycklig över att pappa skulle komma hem efter ett långt jobbuppdrag i Syd Afrika. Det var fredag och jag hjälpte mamma skära tomater, skala morötterna och röra om i grytan. Sen ringer telefonen och medans jag rör om köttfärsen så har mamma snabbt telefonen vi örat. Vad som hände sen är bara blurrigt för mig. Mammas ansikte blir totalblankt, hon sjunker ner på golvet och börjar hulka, fortfarande med telefonen i ena handen.

”Hallå?” viskade jag fram lite försiktigt i telefonen.

”Jag är så ledsen Michelle, så ledsen.” Det var George, pappas jobbarkompis.

 

Och nu spelades scenariot upp än en gång, med ett par andra personer, men fortfarande med mig som huvudperson.

”Jag är så ledsen Michelle, det är” hon kom av sig och en tår rann ner för hennes kind, ” det är Cody. Någonting riktigt hemskt har hänt.” Sa hon och kom sedan fram till mig för en omfamning. Men jag backade undan.

”Nej, nej, nej. Mamma vad är det du säger nu?” det började i en viskning men till slutet så höjde jag rösten.

”Gumman, de kunde inte göra något. Cody, han har det bra nu.” Sa hon och kollade mig medlidsamt i ögonen.

”Är, är han ” det tog mig alla mina krafter att säga ordet, ”död? Mamma, är. han. död? Är Cody död?” Medan jag ställde frågan om och om igen så bara nickade mamma och omfamnade mig medans jag brast ut i gråt. Mammas tårar rann lika mycket som mina men hon stod där med armarna runt mig och smekte med handen mitt hår och viskade att allt skulle bli okej.

Och nu sitter jag här uppe, i detta lilla utrymme skulle det väll inte ta lång tid förs jag drunknade i mina egna tårar. Men vad gör det? Jag kollade ner på rosen på min arm, en vecka, sju dagar sedan vi firade vår ettårsdag. De 372 bästa dagarna av mitt liv. Nu kommer ingenting bli sig likt.

 


Förlåt för ganska korta kapitel nu i början men det är bara för att ni sanbbt ska kunna veta vad den handlar om. Det är tråkigt om första kapitlet är liksom 5 st a4 och man bara vills e ifall den är bra :/

 

Men Del 2 kommer troligen ikväll, annars så lovar jag att den kommer imorogn om jag inte blir träffad av meteorit elelr så! Ha det bra, puss


The Memories We Once Had - Prolog

 

”Cody, det är helt underbart!” Sa jag och kramade honom. Kunde man ha en bättre pojkvän? Jag räckte fram min hand så att han kunde sätta på mig armbandet. Det var ett guldigt armband med 9 vita underbara stenar som tillsammans bildade en blomma. Det var vår ettårsdag idag och han hade tagit ut mig på en fin middag (bjudit på allt såklart) sedan tagit med mig till denna underbara pir mitt ute i ingenstans. Nej, man kunde inte ha en bättre pojkvän.

 

”Det en tjej bär måste ju matcha henne själv” sa han och log lite med ena mungipan.

”Aww” sa jag och satte mina armar runt hans hals och kysste honom lätt. Sedan lutade jag mitt huvud mot hans bröst. Sedan kom jag på det,

”Men Cody!” jag lutade mig lite bakåt och kollade in i hans ögon.

”Vad är det gumman?” sa han och kollade lite frågandes på mig.

”Jag har ju ingenting till dig” sa jag uppriktigt ledset. Han skrattade till lite och lutade sig ner så vi kom med ansiktena mot varandra. Han la sina händer runt mitt ansikte och kysste mig.

”Michelle, allt jag behöver är dig.  Och ingenting mer.” Med det sagt så lyfte han upp mig och våra läppar möttes i en lång och passionerad kyss.

 


Bli en karaktär!



Men fram till min lilla roliga nyhet då!


Det har ju blvit ganska poppis att på novellbloggar ha en "tävling" bland läsarna om att få bli en karaktär i berättelsen. Så, jag gör samma sak!

Mejla mig på fredblads@live.se om du vill ha chansen att bli en karaktär i The Memories We Once Had (MWH).

Mejla mig lite info, en bild osv. Ju bättre n gör den ju lättare blir det för mig och ju större chans blir det för just dig att du kommer med!

Har inget bestämt antal karaktärer utan om jag fattar tycke för någon så ska den få vara med! Men alla har en chans, att få en liten såsom stor roll i min berättelse.

Ciao, vi hörs!

Ledsen ni som såg inlägget inna jag updatreade det, Lily Collins ska inte gestalta Michelle.

The Memories We Once Had


Hej!

Ja, här ska en ny novell komma upp som kommer heta, The Memories We Once Had. Den kommer handla om 16 åriga Michelle DiMantario. Vet inte hur mycket mer jag ska säga, hihi. Men prologen kommer komma upp om en stund. Sen kommer en till liten rolig nyhet (hoppas den är rolig^^) komma upp ikväll också!

Btw, min mejladress är fredblads@live.se och jag gör mer än gärna länkbyten! :D

Jag som skriver här då heter Alexandra och är 15 år. Jag hoppas jag håller uppdateringen på topp och jag hoppas såklart ni gillar den, och som alla andra bloggare så dör jag inte av att få lite kommentarer. Blir extra peppad då! :D

RSS 2.0
Ladda ner en gratis bloggdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!